Den stora rusningen

Alla vill vara först.

Nu börjar det.

20 personer drar i mig, alla vill ha min uppmärksamhet och undrar en himla massa saker, t.ex:

• Finns den här jumpern i andra färger (fast jag sagt det under modevisningen) 
• Var hittar jag den där blusen som den gråhåriga mannekängen hade? (fast alla är har grått hår) 
• Var har du din butik? (fast jag berättat under modevisningen att detta är en rullande butik utan fast adress och man handlar HÄR & NU) 
• Vart kan jag prova? (fast jag berättat under modevisningen) 
• Jag vill betala NU och jag var faktiskt först i kön! 
• Nä, jag var först! 
• Hur kan jag betala? (detta har jag naturligtvis också upplyst om under modevisningen) 
• Kan du komma till mig sen när hon där har betalat för jag vill ha tips? 
• Tar du kort? (har berättat att jag gör det under modevisningen) 
• Synd att inte den här blusen hade korta ärmar, kan du inte fixa det? 
• Varför har ni inte storlek 42 i den här byxan?
• Varför har inte den byxan längre ben?
• Finns det inte en kjol i just den här modellen men rutig?
• Kan jag beställa?
• Är det postorder?
• När får jag kläderna?
• Tar ni kort?
• Tar ni betalt?

För hela historien, läs vidare här.

Men för att göra en lång historia kort kan man -läs jag- lätt bli lite snurrig när det är för mycket på en och samma gång. Så nu börjar en period då jag måste vara hård på mig själv, inte säga -det fixar jag- till höger och vänster.
Tvärtom, nu måste jag bli lat, ordna med Linas Matkasse eller Matkomfort, styra upp vår inhandling till när det passar mig, vilket inte är så ofta... men så är det nu ett tag framöver då jag jobbar runt 10-15 timmar per dag, inklusive helg.