Visst, så kul är det inte när man kämpar, sliter och svettas vecka efter vecka för att få bättre kondition och man inte märker någon skillnad utan bara flåsar på. Däremot är det känslan efteråt som är skön. Man känner sig så sportig och nyttig.
De två senaste gångerna jag sprungit har jag faktiskt noterat en märkbar skillnad, och det är nu det börjar, det är nu det kommer att bli roligare med själva springandet.
Skillnaden finns inte bara hos mig utan även hos Smylla.
Att slippa tjata på hunden som hela tiden bromsar, att locka och uppmuntra HELA TIDEN är inte så kul, ännu mindre roligt är det när folk man möter ler för att de tycker att hunden är så söt när hon stretar emot!
Men hallå jag då?
Är inte jag världens sötaste 40-plussare?
Nä, nu var det inte huruvida jag är söt eller inte som jag skulle skriva om, det blev ett litet sidospår här, ursäkta.
Jo, har alltså märkt en skillnad och det är underbart.
Känns som ett genombrott.
För en sisådär 6 år sedan var jag i elit-form.
Sprang lätt en mil, flera gånger i veckan.
Ja jag vet, det låter inte klokt, men så var det.
Faktiskt. Så det så.
Och dit ska jag igen. Med eller utan söt hund!
Bara så ni vet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar