Att vara människa

Idag blev en gammal kvinna ovanligt förtjust i mig, hon förföljde mig överallt och klappade mig på kinden, berömde mig för allt och var så söt så söt!! Tror till och med hon ville leta löss i huvudet på mig om jag inte hade värjt mig.... de är så söta dessa gamla damer!

Nåja nog om det roliga... denna kvinna kunde knappt prata så man förstod, vet inte riktigt hur det kom sig men jag förstod henne och vi förde ett samtal, hon berättade saker om andra boende, hon uttrykte sin beundran över hur effektivt jag jobbade. Hon sade till och med att det var så roligt att jag kunde förstå henne eftersom inte många gör det och därigenom "daltar" med henne och med mig kände hon sig som en jämlike!!!
Innan jag skulle lämna råkade jag få syn på dikt som satt på väggen.
Dikten lämnade spår i mig. Läs -och du förstår varför!

På en geriatrisk avdelning på ett sjukhus i skottland fanns en gammal dam, som inte såg ut att intressera sig för omgivningen utan bara satt och tittade ut genom fönstret. Personalen lät henne vara för sig själv och trodde att hon inte var intresserad av omgivningen eller att hon inget förstod.
När hon var död, fann man denna dikt bland hennes papper:

Vad ser ni systrar?

Vad ser ni systrar, vad ser ni säg?

Tänker ni inom er när ni tittar på mig

En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,

osäker om vanor med frånvarande blick.

Som spiller ut maten och inte ger svar,

när ni muttrar om "henne som aldrig blir klar".

Som inte ser ut att märka vad ni gör,

och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.

Som viljelöst låter er göra vad ni vill,

med matning och tvättning och allt som hör till.

Är det så ni tänker när ni ser mig, säg?

Öppna ögonen systrar, titta närmare på mig!

Jag ska tala om vem jag är som sitter här så still,

som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårsbarn med en far och en mor,

som älskar mig och min syster och min bror.

En sextonårsflicka, smäcker och grann,

med drömmar om att snart få möta en man.

En brud nästan tjugo och mitt hjärta slår volt,

vid minnet av löften jag givit och hållt.

Vid tjugofem - nu har jag mina egna små,

som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort,

och hjälper varandra i smått och i stort.

Vid fyrtio är dem vuxna och alla flyger ut,

men maken är kvar, och glädjen är ej slut.

Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,

åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död,

jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.

De mina har nog av att ordna med sitt,

men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym.

När man är gammal och krokig,

får den en att verka en aning tokig.

Nu är jag bara en gammal kvinna,

som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.

Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta,

jag minns min glädje jag minns min smärta.

Och jag älskar och lever om livet på nytt,

jag tänker på åren, de alltför få som har flytt.

Och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni öppnar era ögon systrar, så ser ni ej,

bara en knarrig gammal gumma.

Kom närmare, se mig!